Äntligen ute

Strax innan elva kom vi iväg, på årets första konfahajk alltså. 12 ungdomar och 5 ledare är vi och vi begav oss iväg i Järnholmens kanoter. Vi hade lite problem med motorbåten som slutade med att jag fick ro den (jag hade nämligen tänkt att köra den...). Efter att ha rott i zick-zack ett tag, rott framlänges ett tag, misströstat ett tag så kom Göran och förbarmade (och förnedrade) sig. Förnedringen bestod i att han utan problem rodde båt i jämn takt med oss andra medan jag hade hamnat hjälplöst efter...

Mitt friluftssjälvförtroende fick sig en rejäl knäck men jag tänker att det blir säkert en bra story till en predikan någon gång i framtiden. Säkerligen finns det en biblisk princip som förklarar varför detta hände mig.